Jessica har varit på besök på Nyggan igen och som alltid fick jag och mina två inneboende en riktigt reminder om att vi lever i totalt kaos. Eftersom jag är förkyld och in te kunde följa med till Westerqwarn igår så fick vi roa oss med dammsugning, golvskurande och list-torkning? Är det någon som torkar av sina lister? mina var iallafall väldigt dammiga. Jag och gustav kastade även ut vår gamla "utemöbel" som vi haft på balkongen. Denna s.k. utemöbel är en gammal soffa som var vit en gång i tiden. Numera var den brun/grå/gul med stora brännhål från cigaretter.

Det var meningen att vi skulle ha den att sitta och chilla i nu när det blir lite varmare. Vi tänkte kanske inte på att det fortfarande snöar i mars och att en vit tygsoffa inte blir så fräsch när den blir dygnsur. Så igår åkte den ner från tredje våningen med ett brak. Grannkärringen längst ner skällde på oss och sa att vi skrämt livet ur hennes katt. Sofia kommenterar: Men hallå, katter har ju nio liv förfan! Gustav tycker inte heller att vi gjort något fel utan uttrycker sig såhär: När jag gjort en gamling arg, ser jag det som en god gärning. Jag menar, nu har hon ju något att prata om de närmaste veckorna!

Mitt revben har gjort mig sjukskriven och på måndag ska jag gå ner på jobbet och bräcka nyheten för min chef.

Förövrigt är Madde i Grekland och Erkkan i New York. Det blir svårt att åka dit och hälsa på, men Hanna är bara i Ludvika och dit ska jag väl lyckas ta mig. I miss you koumpees!

När adrenalinet pumpar känner man inte av smärta. Det var nog det som gjorde att jag lyckades avgöra matchen mot Götlunda, trots att jag lite tidigare fått ett knä i revbenet. Detta var lite över en vecka sen och lika lycklig jag fortfarande är över den matchen och det viktiga målet, lika jävla ont har jag fortfarande i revbenet. Igår spelade jag i princip en hel match med vad som kändes som knivhugg i sidan och idag fick jag sjukanmäla mig från jobbet.

Jessica fick mig att ringa läkaren och snart åker vi till Kolsva så att jag förhoppningsvis får röntga mitt revben. Förövrigt tog vi iallafall en poäng mot serietvåan igår, något som skulle varit tre, om inte domaren dömt en felaktig hörna i 88:e minuten! Nu är det sommaruppehåll från fotbollen och i höst blir det nya tag!

Tre landskamper har jag hunnit med under mina 21 jordsnurr. Inte speciellt imponerande, men det här är inte heller något jag vill skryta med. Det otroliga och oherhört frustrerande med mina besök på Råsunda för att heja fram våra blågula hjältar är att det gått käpprätt åt helvete för dem när jag gjort det.

13 år sedan, jag var åtta år gammal och skröt vilt och brett i skolan att jag skulle åka till Stockholm och titta på svenska landslaget spela fotboll. Det enda jag kommer ihåg var att alla gamla gubbar stod upp så att jag inte såg något och att Sverige aldrig lyckades göra mål tillbaka mot det andra laget. Sen hörde jag plötsligt att det var straff som domaren blåste och Kennethh Andersson, min brors stora idol, stegade fram till straffpunkten. Målvakten räddar. 0-1 och på vägen nerför trapporna spyr en dyngrak supporter på Gustav.

Oktober 2007 och jag Skickade MMS på mig själv i hejarklacken till massa människor. Mamma och jag jublar och smattrar med våra uppblåsta applådrör när Sverige gör 1-0. Det blir ett mål till den matchen och det är det självklart Nordirland som står för. Inte 0-1 kanske, men brinner man för fotboll vill inte se en landskamp som slutar 1-1.

Gårdagen, Sveriges nationaldag. Behöver jag fortsätta? Nej, det har jag inte ens ork till. Är det jag som för otur med mig? Igår var Sverige totalt värdelösa och som jag sa till Fancy som jag var där med: Munktorps damer är det iallafall gratis att titta på. 900 :- för jordens plattmatch - NEJ TACK!

Nu ska jag bege mig till Karlbergsskolan och återuppta mitt valarbete. Jag hjälper till att samla in alla röster inför EU-valet och klockan nio ikväll ska vi räkna alla röster vi fått in.

Jag förmodar att, förutom Hanna, som bor i Ludvika, de enda som läser den här bloggen bor inom området som kan läsa Bbl/At och har förmodligen redan läst tidningen idag. För er som missade den lilla notisen om MBK´s damlag så fick vi ganska så rejält med stryk. Någonting vi fått ett tag nu. Detta var ändå ett rekord i bottenapp från vår sida och i omklädningsrummet frågar Fanny om jag har någon alkohol hemma. Två flaskor Törley senare var matchen glömd och sinnet ganska luddigt, mjukt och glatt.

Vi styrde stegen hem till Jessica och tittade på film. Imorse, när jag vaknade, 1,5 mil från mitt jobb, till skilland från de 200 meter jag brukar ha, mådde jag inte fullt så bra. Nu fick jag inte bara gå runt och må som en halvkvävd hund, utan fick även slungor från höger och vänster om matchen igår!

Klockan är för tillfället en minut över nio och om tre timmar så är Fanny 21 år. Det ska ringas in på McD efter att hon slutat jobba och jag tror jag lägger in en PN i nån timme nu, så jag orkar!