Sitter och glor på Våra bästa år med Sofie. Fanny trodde att skådespelarna i programmet får typ tjugo kronor per avsnitt, därför är de dömda att spela kassa roller, i en kass story, föralltid! Fast jag vet inte, jag tycker att det är ganska tryggt med ett program som detta. Jag menar, ta sofie, tjejen jag delar lägenhet med, hon ska åka utomlands i tre månader.

Hon kommer säkert att missa en hel del som händer här hemma och på så sätt kanske rent av känna sig lite vilsen och ledsen. Då behöver hon bara bänka sig framför ett avsnitt av Våra bästa år och, vips! Det kommer att kännas som hon hon aldrig åkt överhuvudtaget, eftersom tre månader ungefär är lika mycket som tre minuter i denna evighetsserie, haha!

Nu ska vi upp till banken. Jag måste se efter mitt sparande och kolla så att banken inte lurar mig. Jag är så lost när det gäller ekonomi, så det var ju väldigt snällt av bankmannen, som tog en titt på mina kortköp under en inte alltför lång tid och rynkade pannan, frågade mig om jag inte hade lust att spara lite pengar varje månad. 

Jag fick sitta på hans kontor och jag blev verkligen sporrad till att spara och det kändes som vi verkligen kommit överens. Så jag reser mig upp och vi tar i hand to seal the deal, men då händer det, hans hand är som en kall död fisk som inte kunde vänta länge nog på att få släppa taget! Människor med fiskhänder ska inte ha hand om andras pengar och jag ska se till att den här banktorsken inte förskingrar mina besparingar!