Idag, när jag släpade ner Tessos tunga resväska, för att släpa den upp till mamma på kompetenscenter, så mötte jag min granne utanför porten. Han såg lite medlidande ut och frågade hur jag mådde. Jag svarade att det var bara bra och tänkte trodde det var en klassisk hälsningsfras bara, men tydligen så ville gubben något mer. Han frågade om jag bodde ensam nu och jag svarade ja. Då kan du festa hur mycket du vill nu då? Jag blängde på honom och muttrade innan jag för andra gången försökte smita. Han slängde då snabbt ur sig att han inte hade något att klaga på och att han inte visste något om varför jag nu bodde ensam. Nej, med tanke på att jag inte känner människan är det kanske inte alltför konstigt? Efter en stunds kallprat om den otroligt ostädade tvättstugan vi har, så fick jag äntligen komma iväg. 

När jag kom uppsläpandes på resväskan, så frågade mamma varför jag i all världen gjort det. Vi hade ju bara kunnat hämta den. Ja, egentligen så finns det en massa andra viktigare saker jag borde släpa med mig från min lägenhet, som väger tusen ggr mindre än den gröna bjässeväskan jag valde. Soporna t.ex. eller kontraktet om lägenheten som KBAB ska ha.

Jag antar att jag gjorde en relatvit dålig prioritering där, men för tillfället kändes det tyngre att slänga mig till bostadskontoret än att släpa en hypertung resväska över stan. I helgen har jag däremot fått prioriterat bort nöje för nytta. Jag kommer inte att kunna göra så mycket annat än att jobba. Jag har ju som sagt skrivit upp mig som helgvikarie och en magsjuke-epidemi har gett mig jobb både imorgon och på lördag kväll, något som bidrar till att mina planer att gå på inflyttningsfest slopas. 

Imorgon har Fancy och jag bokat att boka!