jag vet att jag och eric kommer att få en helt otrolig tid tillsammans i linköping och en del av mig vill bara åka dit nu och börja leva det livet, men jag vill nog bara få ur mig det här först, utifall att, eftersom att, när det väl är dags att ta farväl till dig så kommer du nog inte förstå vad jag säger.

idag kom min mamma förbi på jobbet, något hon brukar göra väldigt ofta, bara dyka upp sådär. när jag gick i gymnasiet bodde jag hemma, samtidigt som jag och min brorsa samåkte in till skolan med vår mamma, eftersom hon också jobbade som lärare där. med andra ord är jag ganska van med att träffa henne mer eller mindre varje dag och att inte göra det kommer att bli skrämmande annorlunda. 

jag kommer att sakna mina vänner något otroligt mycket, men under den tid jag inte träffar er, kommer jag förhoppningsvis att kunna omge bland andra människor, som på ett sätt kommer att påminna mig om er. jag kommer att ha er som mall och tänka att de antingen är någon är helt sjuk lik er i humor, eller någon som är tvärtemot er, men ni skulle gilla henne som fan! på ett eller annat sätt kommer ni att finnas med mig.

min mamma däremot, kan inte jämföras med någon annan. missförstå mig rätt, alla är unika, men jag kan slå vad om att det går att tekniskt bevisa att mammor är speciella. iallafall min mamma. det finns ingen som hon och jag kan helt ärligt säga att jag är osäker på hur jag ska klara mig utan henne.

jag kommer att sakna våra stunder i bilen, när jag ska kliva ur, men vi har alldeles för myckat att prata om och bara blir sittandes. jag kommer att sakna att kliva in på kompetenscenter där hon jobbar, och strunta i att jag är vuxen och bara ropa maaammaa! som om jag vore sju år. alla fotbollsmatcher vi åker på, även om det också handlar om att få lite tid tillsammans över 90 minuters korpspel och en grillad hamburgare. alla gånger vi går i klädesbutiker och hon hittar precis det som passar mig och jag det som hon tycker om. eller varför inte när vi, trots nästan trettioåtta års åldersskillnad kommer springandes med samma tunika i handen.

jag har många gånger hört uttrycket klippa navelsträngen, men faktum är att det gjordes strax efter 08:03, den sjunde januari 1988 och fortfarande är min mamma livsviktig för mig. det kommer hon alltid att vara. jag antar att jag skriver allt det här just för att jag är bra på att formulera orden så länge jag skriver ner dem. så nu vet du mamma.