en kille i min nolle-p grupp kommer ifrån boden. en liten håla i norrbotten. i fredags kom han hit med tåget. en resväska hade han med sig, det är allt. sen tog han sig till campus valla och och frågade sig fram om vad han skulle göra: han skulle börja på liu´s lärarprogram, men han hade ingenstans att bo. nu bor han på en okänd tjejs soffa och han har skaffat sig en cykel. han berättade att han höll på att få något av en panikattack när han tänkte på hur långt hemifrån han var, men sa sedan, lugn som en filbunke, på underbar norrlänska: jag bestämde mig för att rida ut stormen och det har funkat fint hittills.

det var då, när jag fick höra thomas larsson från bodens historia, som jag bestämde mig. jag ska fixa det här jag med. jag har nämligen en underbar lägenhet med min alldeles egna soffa, och säng för den delen. jag har aldrig varit bra på att vara ensam. själv funkar, men det är en enorm skillnad. själv väljer man att vara, ensam är något helt annat. för att inte bli det här måste man anstränga sig och det tänker jag göra. jag hade kunnat ha sällskap härnere tills dess att eric kommer, men fick, mot bättre vetande, tacka nej.

ni förstår, jag måste inse att jag bor här nu. i linköping. jag har inte konstant tillgänglighet till er längre och ju förr jag tar in det, desto lättare kommer det att se er åka hem efter att ni varit här och hälsat på, eller att själv sätta mig på tåget från köping och... hem till linköping. så hjälp mig gärna på avstånd ett tag istället, för jag saknar er hela tiden. jag älskar er!