i tre månader har snön täckt marken i köping och säkert många andra ställen. jag vill ha vår, sol och värme. vintern tar jag gärna avsked av. om en stund ska jag och gustav följa med mamma och pappa upp till min farfar som ligger på lasarettet. till honom kommer jag förmodligen att få ta farväl av idag, eller om en ganska snar framtid om man lyssnar på läkarna. det är ett avslut som känns väldigt sorgligt och skrämmande, om än lite väntat. jag har haft eric i mitt liv snart fyra månader och i mitt fall är ett avslut icke existerande, något som gör mig väldigt lycklig.

jag tror på att man ska ta vara på bra minnen man har av människor, vare sig de inte finns kvar i livet, eller kanske inte bara i ens eget liv. men samtidigt är nog livet lite för kort för att inte leva det som man själv vill. det är aldrig för sent att ändra sig och just nu känns det som att ingen kommer att tacka en, även om man alltid försöker att vara alla till lags. det är nog så att det blir något som folk tar för givet och det blir svårare att inte framstå svikande när man för en gångs skull säger ifrån, eller vad man själv tycker och känner.

jag är väldigt duktigt på att tala om för andra att göra det som känns bäst för dem själva och står gärna upp för dem som inte riktigt vågar själva. numera, om man försöker att göra flera personer till lags samtidigt får man ofta problem. det brukar kunna sluta med att man helst ska vara på sjutton ställen samtidigt och då självklart ändå lyckas göra någon besviken.

jag antar att man får börja vara sin egen talesperson, för när jag tänker efter hade jag nog aldrig tillåtit någon annan bli behandlad på samma sätt som jag tillåter mig själv att bli ibland.