idag när jag satt och läste tidningen så hittade jag min farfars dödsannons. begravningen är om tre veckor och just nu känns det på något konstigt sätt skönt att få sitta tillsammans med alla i kyrkan och få ta farväl av farfar på rikigt. med tanke på mängden umgänge som förbrukas i släkten nordmark, så skulle detta mycket väl kunna vara sista gången jag ser många av dem.

jag och gustav har stått varandra väldigt nära i hela vårt liv. fick han skäll av fröknarna på dagis så stod ajg brevid, gråtandes och skrikandes att de var orättvisa. vi berättar vad vi tänker på och vad vi känner. ena stunden tycker jag att gustav är dum i huvudet, men sen räcker det med att han säger något stört, så kan jag inte hålla mig för skratt. vi har bott tillsammans i ett år nu och vi har festat, gråtit, skrattat, grälat och umgåtts precis så som syskon ska göra. att vi helt plötsligt skulle hysa agg mot varandra, eller rent av bli som främlingar skrämmer mig.

för min del hoppas jag att de barn som gustav och jag, var för sig naturligtvis, kommer att få i framtiden, ska känna sig mer som syskon än kusiner. jag vill inte att ordet släkt ska kännas som något obekvämt och påtvingat.