idag hoppade jag på tåget till arboga och hälsade philip bojar välkommen till livet. han föddes vid åttatiden i söndagskväll och idag, två dagar gammal, låg han som en liten fågelunge i min famn. william är bara lite mer en ett och ett halvt år, men såg så väldig, väldigt stor ut brevid sin lillebror! synd att jag inte hann med att träffa erkkan, som varit i örebro och råpluggat, men nästa vecka har jag än så länge inget jobb och hennes hemtenta ska vara inlämnad, så då kan vi mysa med småkottarna tillsammans!

när vi satt och fikade så berättade ann, william och philips mormor, att samtidigt som hon berättade det glädjande beskedet att hon blivit mormor igen, så sörjde en av hennes väninnor en släkting som precis dött, efter att ha fött sitt femte barn. nu ikväll när jag pratade med min mamma om hur det var i arboga och dess nya tillskott, berättade hon i sin tur att hennes biologiska mor gått bort nu på eftermiddagen. (min mamma är inte adopterad, men växte upp utan sin mamma hemma hos sin mormor)

jag antar att det verkligen ligger någonting i det där med livets stora cirkel. människor föds och de dör och varje dag faller någon offer för livets förgängligheter, samtidigt som någon även får uppleva mirakel som t.ex födseln av en son.

min mammas moster, som också är min mormors tvillingsyster, var med och tog farväl av min farfar för drygt en månad. nu ska hon, tillsammans med min mamma, än en gång knyta ihop de lösa trådar som finns kvar efter en människas bortgång, samt planera ännu en begravning. för min del kommer detta att innebära en tillställning där jag förmodligen inte kommer att känna personen vi tar farväl av mer än främlingarna som kommer att närvara...