sen jag flyttade hit till linköping och började plugga, har jag ju självklart träffat en massa nya människor. något som jag ständigt blir påmind om är hur det var när jag levde ensam, innan jag träffade eric och sådär precis i början. ni vet, tolkning av sms, som man förgäves väntar på, beslutsångest kring outfiten inför en filmkväll, fyllehångel på krogen, eller varför inte de klassiska walks of shame man traskat.

jag minns mina singeldagar med mestadels glädje och galenskap, men även ensamhet, tårar och ångest. fast någonstans så tror jag att en människa behöver ha haft sin period av singelliv och allt vad det innebär, för att kunna se hur underbart det är att sedan kunna bli kär på riktigt och bara känna att man aldrig är riktigt ensam om något. utan en skamsen solopromenad hemåt dagen efter, så hade jag kanske inte gått en eftermiddagspromenad i linköpingssnön tillsammans med den person som jag alltid vill vara med.