Nu har jag suttit och dunkat huvudet i ytterdörren, gråtit en skvätt och förbannat mitt obefintliga närminne. Jag glömmer först mobilen i Jimmys baksäte, sen, efter att jag gått in på Q8 för att köpa mjölk samt ringa den, för att se om Jimmy svarar (hans mobil är självklart död) så svarar han inte. Går därefter hem och ska packa upp väskan.Självklart har jag glömt bankomatkortet vid disken på Q8. Jag orkar inte med mig själv. FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!

Det var en gång mitt i natten som han insistreade på att mata mig med kebab. Jag tyckte självklart att det var jättekonstigt. Samtidigt som det var lite spännande också. Jag vet inte vem det är, men han vet definitivt vem jag är. Mötte honom nyss och det pirrar lite sådär förbjudet liksom.

Hanna, jag saknar dig! Jag vill komma hem till dig och sitta på din balkong och utföra våra Ludvikaritualer. Du vet, äta tacopaj, dricka vin, sånt där förbjudet, prataprataprata, kolla på OTH tills vi somnar. Jag har inget jobb längre - JAG KAN KOMMA NÄRSOMHELST!

Btw, fyller inte mini-Eriksson snart 19? Ska väl firas lika bra som det gjorde förra året?

Klockan är över midnatt på en söndag och jag har inte ångest. Jag ska nämligen inte jobba imorgon, något jag inte gör alls, förutom på torsdag, denna vecka - otroligt skönt! Sofia och jag har tagit en kort paus i vår YATZI-turnering och imorgon ska jag bara sovasovasova!

Kolsva vann med 3-1, jag behövde inte bli mer arg än jag redan var och vi vet ju alla vem som bänkades.

Efter att jag stängt av ljudet på min mobil igår kväll somnade jag på stört. Jag väntade två sms, men de såg jag inte förrän jag vaknade imorse. Ett av dem var från Peachie och det andra gjorde mig otroligt arg och upprörd!

Jag ville helst bara spola tillbaka tiden några timmar och förflytta mig till mer sydvästa grader i Sverige och joina min bästa Kottevän i hela världen och håna fjolliga buzzbrudar. Hade de setat på Fellinis uteservering hade de fan fått vitsås i håret Erkkan!


Nu ska jag göra mig iordning för att åka till Vargheden och kolla på fotboll. Kolsva IF spelar och jag har en känsla av att jag kommer att fortsätta vara arg if I see a certain someone på läktaren.

Jag är så trött på det här eviga regnet just nu. Finns det något värre än att bli sådär klibbigt, snuskigt blöt som man blir av en regnskur?! Eller när man känner hur vatten tränger in genom skor och strumpor när man kliver i en vattenpöl?

Ikväll var Jessica, Madde och jag i Kolsva, där dess årliga stolhet Kolsva Natta ägde rum. Jag såg mig omkring med panik i blicken när vi helt plötsligt stod framför Svenne Rubins som uppträdde på scenen och runtom oss kryllade det av riktiga Kolsva-rednecks.

Efter något som kändes som en evighet kom Jessica bror Stefan och hämtade oss och medan Madde och Jessica drog på kräftskiva skuttade jag glatt hem till Nyggan igen. Det ska bli så skönt att gå och lägga sig utan att världen snurrar, men skönast av allt ska det nog bli att vakna imorgon. Utvilad och helt utan varken ångest eller baksmälla!

God natt!

(M&J, ni är ju redan igång, så jag hoppas ni kör så det ryker v )

Det är fest hemma hos madde och livets dryck flödar i alla strupar utom min egen, Vita månaden har inletts!

I förrgår såg jag till min förvåning att någon skickat mig ett brev. Det är ju liksom inte så ofta som något sådant händer, nu när det finns mobiler, Facebook, e-mail, ja, ni fattar. Ännu mer förvånad blev jag dock när jag läste vem avsändaren var. Hon hette Maja Nordmark. Till Maja Nordmark från Maja Nordmark? Ja, faktiskt.

Den Maja Nordmark som skrivit till mig var 88 år gammal och bodde i Västerås. Hon berättade att det bara fanns tre Maja Nordmark i hela Sverige. Hon i Västerås, jag i Köping och en tredje i Ludvika. Rätt sjukt att alla Major skulle finnas inom en ganska tät radie ändå?

Jag blev önskad en god fortsättning på sommaren och Maja Nordmark hoppades att jag blev glad för brevet. Det blev jag. Tack så mycket Maja Nordmark!


Igår var det kräftskiva på Nyggan när vi firade Gustav som fyllde 23 år. Kvällen avslutades med att jag spöade både honom och sofia i Yatzi.

Jag och mamma är på mediamarkt och jag skriver från en rosa minilaptop, vill haaaaaaa!

Jag har precis pratat med Hanna som sitter uppe i Ludvika och bara längtar ihjäl sig efter mig. Okej, aningen kryddad saknadsmängd, men iallafall. Hon klagar på min riktigt usla uppdatering och nu ska jag försöka att gottgöra henne.


Idag såg jag fram emot att få gå hem så tidigt som klockan halv ett. Istället fick jag jobba med en annan elev på fritids, till klockan två, med kommentaren: Om du gör det här så får du ju sluta lite tidigare idag också. Jag har vridit och vänt på det, men jag kommer inte fram till något som skulle kunna få det att stämma.

Jag förmodar att det har med tidskarma eller något att göra. Att vara tidsoptmist är ju kanske inte alltid så positivt som det låter, men tanke på att man aldrig hinner ångra sig eller hämta något man glömt. För min del handlar det också om att folk får vänta. Sju minuter går på en sekund när man bara ska slänga på lite smink, eller fan, jag glömde mobilen, springer bara upp och hämtar den. Det går förmodligen inte lika fort när man sitter nedanför i bilen och väntar. Förhoppningsvis har jag kanske därför nu fått betala tillbaka ett antal gånger av väntan på mig. Fast tänker man till lite så är det ju jag som får betalt för den där extra tiden jag jobbar... Asch, tidskarmaguden, vi kan väl kanske bara kalla det en win-winsituation?

Nu måste jag nog däremot skynda mig, för min mamma kommer om ungefär fyra minuter och jag ska då stå nere vid vägen med en färdigpackad träningsväska. Hur lång tid tar det att hitta ett par fotbollsstrumpor?

Nu har jag suddat ut fyra inlägg. Tydligen var det ingen bra tidpunkt att blogga, eller så var det så att jag för en gång skull inte kunde släta över allting med några smalter fyllda av otrligt käcka anekdoter som egentligen inte alls var lika roliga som jag fått dem att låta.

Tiotimmarspass och lite sömn två dagar i sträck, och ikväll är det Fancy, Törley och Munkan som gäller. Wish me lulck people, för Munktorpsbravderna har varit ganska dimmiga hittills!

Jag har jobbar tio timmar idag och nu är jag otroligt trött i huvudet. Det är väldigt dålig luft inne på fritidsklubben och jag tror att Sandra och jag använde upp det mesta av det lilla syre som fanns kvar med våra extremt djupa suckar och otröstliga gnällande.

Man blir så himla trött på sig själv till slut, när man inte har något mer att komma med än klaganden. Tro mig, det är befogat, men ändå liksom. Jag får typ för mig att jag är världens bittraste människa, men så illa är det förhoppningsvis inte. Fick faktiskt höra häromdagen att i dennes ögon var jag alltid glad och sånt är alltid roligt att höra!
 
Min mamma kommer hem från Barcelona idag och jag hoppas att hon har haft det bra på sin minisemester. Jag vill tro att jag hoppas det mer än att hon köpt mig en snygg väska, men jag vet inte riktigt om det stämmer...

Ska kolla på Harry Potter och Fenixorden  på DVD snart, den femte filmen, så att jag vet precis vad som hänt innan jag sätter i biosalongen på lördag och ser den sjätte - Halvblodsprinsen. Ja, jo, jag kan vara en av de största HP-nördarna i världen.

Igår var vi ett gäng och spelade minigolf. Minigolf är väl typ som YATZI eller nåt, det är asroligt när det går bra, annars finns det typ inget värdelösare på hela jordklotet. De första fem banorna gick riktigt bra igår och jag kunde t.o.m. mena det när jag gratulerade mina motståndare till deras spikar. De första fem. Resterande tretton gick åt helvete och det hela slutade med att jag bara stod och varvade svordomar och extrema golfsvingar.

Att vara tävlingsmänniska tycker jag är bra, men det gäller väl ibland att inse skillnaden på allvar och lek, något jag har lite svårt för ibland. När vi kör fotbollsmatch mot grabbarna och pricken på brottarträningarna så är jag som galen, medan de andra mest skrattar. Idag på jobbet när jag fick något som måste ha liknat en ADHD-attack för att det gick dåligt på min patiens, blev jag nästan rädd för mig själv.

Jimmy kallar mig ofta berg-och dalbanan, för det är så snabbt mitt humör går från topp till botten och jag är alltid antingen eller! Nu är det snart dags att åka och träna. Med tanke på att det serverades LAXBULLAR I DILLSÅS till lunch på jobbet och jag levt på hårdmackor, så kan nog Jimmy vänta sig att det blir en ordentligt åktur med berg-och dal banan idag. Någonting säger mig också att när det väl dalar så kommer det att bli ordentligt...

Gustav och sofia har dragit till Skåne och än så länge har jag inte riktigt kunnat ta någon större fördel av det. För det första lämnade de en hel del disk efter sig som jag fick slita med idag. Blev förövrigt så slut att jag var tvungen att ta en powernap på 2,5 timme innan jag pallrade mig upp till IC-baren och käkade kebab med Fancy och Sturegänget innan träningen.

Använda Gustavs dator har jag inte heller kunna gjort, utan sitter nu hemma hos Millan och snyltar. han har en superstor skärm och man kan både ha den som tv och data. Tv:n funkar bra, men de har jag ju för fan redan en! När jag ska ha på datorn kommer jag bara halvägs, det står PC på skärmen, men längre än så kommer jag inte! Kanske saknar jag redan mina roomies? Den hör jag inte riktigt. Eller gör jag det?

Brevid mig sitter Camillas bror, Björn, och spelar World of Warcraft på sin data och det är för mig en gåta hur man faktiskt lägger ner både tid och pengar på sån här skit?!

Nu ska jag hänga med CB i soffan!

Jessica har varit på besök på Nyggan igen och som alltid fick jag och mina två inneboende en riktigt reminder om att vi lever i totalt kaos. Eftersom jag är förkyld och in te kunde följa med till Westerqwarn igår så fick vi roa oss med dammsugning, golvskurande och list-torkning? Är det någon som torkar av sina lister? mina var iallafall väldigt dammiga. Jag och gustav kastade även ut vår gamla "utemöbel" som vi haft på balkongen. Denna s.k. utemöbel är en gammal soffa som var vit en gång i tiden. Numera var den brun/grå/gul med stora brännhål från cigaretter.

Det var meningen att vi skulle ha den att sitta och chilla i nu när det blir lite varmare. Vi tänkte kanske inte på att det fortfarande snöar i mars och att en vit tygsoffa inte blir så fräsch när den blir dygnsur. Så igår åkte den ner från tredje våningen med ett brak. Grannkärringen längst ner skällde på oss och sa att vi skrämt livet ur hennes katt. Sofia kommenterar: Men hallå, katter har ju nio liv förfan! Gustav tycker inte heller att vi gjort något fel utan uttrycker sig såhär: När jag gjort en gamling arg, ser jag det som en god gärning. Jag menar, nu har hon ju något att prata om de närmaste veckorna!

Mitt revben har gjort mig sjukskriven och på måndag ska jag gå ner på jobbet och bräcka nyheten för min chef.

Förövrigt är Madde i Grekland och Erkkan i New York. Det blir svårt att åka dit och hälsa på, men Hanna är bara i Ludvika och dit ska jag väl lyckas ta mig. I miss you koumpees!

När adrenalinet pumpar känner man inte av smärta. Det var nog det som gjorde att jag lyckades avgöra matchen mot Götlunda, trots att jag lite tidigare fått ett knä i revbenet. Detta var lite över en vecka sen och lika lycklig jag fortfarande är över den matchen och det viktiga målet, lika jävla ont har jag fortfarande i revbenet. Igår spelade jag i princip en hel match med vad som kändes som knivhugg i sidan och idag fick jag sjukanmäla mig från jobbet.

Jessica fick mig att ringa läkaren och snart åker vi till Kolsva så att jag förhoppningsvis får röntga mitt revben. Förövrigt tog vi iallafall en poäng mot serietvåan igår, något som skulle varit tre, om inte domaren dömt en felaktig hörna i 88:e minuten! Nu är det sommaruppehåll från fotbollen och i höst blir det nya tag!

Tre landskamper har jag hunnit med under mina 21 jordsnurr. Inte speciellt imponerande, men det här är inte heller något jag vill skryta med. Det otroliga och oherhört frustrerande med mina besök på Råsunda för att heja fram våra blågula hjältar är att det gått käpprätt åt helvete för dem när jag gjort det.

13 år sedan, jag var åtta år gammal och skröt vilt och brett i skolan att jag skulle åka till Stockholm och titta på svenska landslaget spela fotboll. Det enda jag kommer ihåg var att alla gamla gubbar stod upp så att jag inte såg något och att Sverige aldrig lyckades göra mål tillbaka mot det andra laget. Sen hörde jag plötsligt att det var straff som domaren blåste och Kennethh Andersson, min brors stora idol, stegade fram till straffpunkten. Målvakten räddar. 0-1 och på vägen nerför trapporna spyr en dyngrak supporter på Gustav.

Oktober 2007 och jag Skickade MMS på mig själv i hejarklacken till massa människor. Mamma och jag jublar och smattrar med våra uppblåsta applådrör när Sverige gör 1-0. Det blir ett mål till den matchen och det är det självklart Nordirland som står för. Inte 0-1 kanske, men brinner man för fotboll vill inte se en landskamp som slutar 1-1.

Gårdagen, Sveriges nationaldag. Behöver jag fortsätta? Nej, det har jag inte ens ork till. Är det jag som för otur med mig? Igår var Sverige totalt värdelösa och som jag sa till Fancy som jag var där med: Munktorps damer är det iallafall gratis att titta på. 900 :- för jordens plattmatch - NEJ TACK!

Nu ska jag bege mig till Karlbergsskolan och återuppta mitt valarbete. Jag hjälper till att samla in alla röster inför EU-valet och klockan nio ikväll ska vi räkna alla röster vi fått in.

Jag förmodar att, förutom Hanna, som bor i Ludvika, de enda som läser den här bloggen bor inom området som kan läsa Bbl/At och har förmodligen redan läst tidningen idag. För er som missade den lilla notisen om MBK´s damlag så fick vi ganska så rejält med stryk. Någonting vi fått ett tag nu. Detta var ändå ett rekord i bottenapp från vår sida och i omklädningsrummet frågar Fanny om jag har någon alkohol hemma. Två flaskor Törley senare var matchen glömd och sinnet ganska luddigt, mjukt och glatt.

Vi styrde stegen hem till Jessica och tittade på film. Imorse, när jag vaknade, 1,5 mil från mitt jobb, till skilland från de 200 meter jag brukar ha, mådde jag inte fullt så bra. Nu fick jag inte bara gå runt och må som en halvkvävd hund, utan fick även slungor från höger och vänster om matchen igår!

Klockan är för tillfället en minut över nio och om tre timmar så är Fanny 21 år. Det ska ringas in på McD efter att hon slutat jobba och jag tror jag lägger in en PN i nån timme nu, så jag orkar!