Jag vet inte rikigt vad som tagit åt mig. Jag har ingen riktig inspiration att blogga längre. Jag som kunde få världens mest simpla vardagshändelser till värsta spexet och jag trodde nästan själv att jag levde Köpings mest spännande liv. Eller ja, det kanske inte säger speciellt mycket.

Jag ska vara ärlig. Mitt liv, som jag konstant delar med Malin och Fanny, går nuförtiden ut på att hänga inne hos Jimmy innanför dörren mittemot, som även han alltid har ett blindtarmsgäng hängandes i sin lägenheten 24/7. Där spelar vi plump, bismarck, fyrmansvist, disney-TP och härjar utav helvete. Jag har utvecklat ett väldigt vulgärt ordförråd och jag blir nästan rädd för mig själv. Samtidigt måste jag säga att hänga med grabbar är nog bland det skönaste som finns. Man får liksom verkligen vara sitt mest spårade jag och lyckas ändå slinka med det mesta eftersom man är en liten tjej.

Idag ringde Hanna och berättade att hon brutit benet. Hon och Tobbe åkte till Idre för att åka lite slalom och det gick lite för fort. Hon fick operera sitt ben och nu ligger hon på sjukhus i Mora. Hon slipper gips, men får inte belasta benet på sex veckor. Hon kommer hem till Köping och Skedvi, otrooooligt uppskattat! Jag och Fanny har även bestämt att vi ska åka upp och ta hand om henne sen. Hur kul kan det vara att sitta med ett brutet ben i Luddis liksom?

Idag hade vi fotbollsavslutning och jag fick ta emot priset årets skyttedrottning. Den tackar vi för!

Förövrigt sitter jag och Fanny och diskuterar hur lättare det var förr i tiden. Idag var vi nyktra på hantan och det var ingen höjdare direkt. Något som känns lite mer positivt är att jag inte känner för att dricka längre. Jag vet inte vad det är med mig, antagligen har min lever gått i pakt med hjärnan som sett till att jag inte längre känner suget efter en flarra med Törley. Det kan också bero på att jag är ganska trött i hela kroppen. Armar, ben, huvud, hjärna. Ögon och öron. Hjärtat.