Rubriken är relativt mångtydig och jag låter den tala för sig själv!

Nu har jag suttit och dunkat huvudet i ytterdörren, gråtit en skvätt och förbannat mitt obefintliga närminne. Jag glömmer först mobilen i Jimmys baksäte, sen, efter att jag gått in på Q8 för att köpa mjölk samt ringa den, för att se om Jimmy svarar (hans mobil är självklart död) så svarar han inte. Går därefter hem och ska packa upp väskan.Självklart har jag glömt bankomatkortet vid disken på Q8. Jag orkar inte med mig själv. FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!

Det var en gång mitt i natten som han insistreade på att mata mig med kebab. Jag tyckte självklart att det var jättekonstigt. Samtidigt som det var lite spännande också. Jag vet inte vem det är, men han vet definitivt vem jag är. Mötte honom nyss och det pirrar lite sådär förbjudet liksom.

Hanna, jag saknar dig! Jag vill komma hem till dig och sitta på din balkong och utföra våra Ludvikaritualer. Du vet, äta tacopaj, dricka vin, sånt där förbjudet, prataprataprata, kolla på OTH tills vi somnar. Jag har inget jobb längre - JAG KAN KOMMA NÄRSOMHELST!

Btw, fyller inte mini-Eriksson snart 19? Ska väl firas lika bra som det gjorde förra året?

Klockan är över midnatt på en söndag och jag har inte ångest. Jag ska nämligen inte jobba imorgon, något jag inte gör alls, förutom på torsdag, denna vecka - otroligt skönt! Sofia och jag har tagit en kort paus i vår YATZI-turnering och imorgon ska jag bara sovasovasova!

Kolsva vann med 3-1, jag behövde inte bli mer arg än jag redan var och vi vet ju alla vem som bänkades.

Efter att jag stängt av ljudet på min mobil igår kväll somnade jag på stört. Jag väntade två sms, men de såg jag inte förrän jag vaknade imorse. Ett av dem var från Peachie och det andra gjorde mig otroligt arg och upprörd!

Jag ville helst bara spola tillbaka tiden några timmar och förflytta mig till mer sydvästa grader i Sverige och joina min bästa Kottevän i hela världen och håna fjolliga buzzbrudar. Hade de setat på Fellinis uteservering hade de fan fått vitsås i håret Erkkan!


Nu ska jag göra mig iordning för att åka till Vargheden och kolla på fotboll. Kolsva IF spelar och jag har en känsla av att jag kommer att fortsätta vara arg if I see a certain someone på läktaren.

Jag är så trött på det här eviga regnet just nu. Finns det något värre än att bli sådär klibbigt, snuskigt blöt som man blir av en regnskur?! Eller när man känner hur vatten tränger in genom skor och strumpor när man kliver i en vattenpöl?

Ikväll var Jessica, Madde och jag i Kolsva, där dess årliga stolhet Kolsva Natta ägde rum. Jag såg mig omkring med panik i blicken när vi helt plötsligt stod framför Svenne Rubins som uppträdde på scenen och runtom oss kryllade det av riktiga Kolsva-rednecks.

Efter något som kändes som en evighet kom Jessica bror Stefan och hämtade oss och medan Madde och Jessica drog på kräftskiva skuttade jag glatt hem till Nyggan igen. Det ska bli så skönt att gå och lägga sig utan att världen snurrar, men skönast av allt ska det nog bli att vakna imorgon. Utvilad och helt utan varken ångest eller baksmälla!

God natt!

(M&J, ni är ju redan igång, så jag hoppas ni kör så det ryker v )

Det är fest hemma hos madde och livets dryck flödar i alla strupar utom min egen, Vita månaden har inletts!

I förrgår såg jag till min förvåning att någon skickat mig ett brev. Det är ju liksom inte så ofta som något sådant händer, nu när det finns mobiler, Facebook, e-mail, ja, ni fattar. Ännu mer förvånad blev jag dock när jag läste vem avsändaren var. Hon hette Maja Nordmark. Till Maja Nordmark från Maja Nordmark? Ja, faktiskt.

Den Maja Nordmark som skrivit till mig var 88 år gammal och bodde i Västerås. Hon berättade att det bara fanns tre Maja Nordmark i hela Sverige. Hon i Västerås, jag i Köping och en tredje i Ludvika. Rätt sjukt att alla Major skulle finnas inom en ganska tät radie ändå?

Jag blev önskad en god fortsättning på sommaren och Maja Nordmark hoppades att jag blev glad för brevet. Det blev jag. Tack så mycket Maja Nordmark!


Igår var det kräftskiva på Nyggan när vi firade Gustav som fyllde 23 år. Kvällen avslutades med att jag spöade både honom och sofia i Yatzi.

Jag och mamma är på mediamarkt och jag skriver från en rosa minilaptop, vill haaaaaaa!

Jag har precis pratat med Hanna som sitter uppe i Ludvika och bara längtar ihjäl sig efter mig. Okej, aningen kryddad saknadsmängd, men iallafall. Hon klagar på min riktigt usla uppdatering och nu ska jag försöka att gottgöra henne.


Idag såg jag fram emot att få gå hem så tidigt som klockan halv ett. Istället fick jag jobba med en annan elev på fritids, till klockan två, med kommentaren: Om du gör det här så får du ju sluta lite tidigare idag också. Jag har vridit och vänt på det, men jag kommer inte fram till något som skulle kunna få det att stämma.

Jag förmodar att det har med tidskarma eller något att göra. Att vara tidsoptmist är ju kanske inte alltid så positivt som det låter, men tanke på att man aldrig hinner ångra sig eller hämta något man glömt. För min del handlar det också om att folk får vänta. Sju minuter går på en sekund när man bara ska slänga på lite smink, eller fan, jag glömde mobilen, springer bara upp och hämtar den. Det går förmodligen inte lika fort när man sitter nedanför i bilen och väntar. Förhoppningsvis har jag kanske därför nu fått betala tillbaka ett antal gånger av väntan på mig. Fast tänker man till lite så är det ju jag som får betalt för den där extra tiden jag jobbar... Asch, tidskarmaguden, vi kan väl kanske bara kalla det en win-winsituation?

Nu måste jag nog däremot skynda mig, för min mamma kommer om ungefär fyra minuter och jag ska då stå nere vid vägen med en färdigpackad träningsväska. Hur lång tid tar det att hitta ett par fotbollsstrumpor?

Nu har jag suddat ut fyra inlägg. Tydligen var det ingen bra tidpunkt att blogga, eller så var det så att jag för en gång skull inte kunde släta över allting med några smalter fyllda av otrligt käcka anekdoter som egentligen inte alls var lika roliga som jag fått dem att låta.