Jag känner en kvinna som i december månad år 2006 fick beskedet att hon fått bröstcancer. I över två veckor höll hon det hemligt för sin dotter, eftersom hon visste, genom att själv vara gymnasielärare, att hon hade väldigt mycket att göra i skolan. Den här människan är nog, när jag verkligen tänker till, den viktigaste människan i världen för mig. Det är nämligen min mamma.

När en människa drabbas av något så hemskt som en allvarlig sjukdom, så drabbar det så väldigt många. I synnerhet så var det en väldigt tuff period för hela vår familj och jag vet inte hur länge man gick runt med en massa tankar i huvudet, som man var alldeles för panikslagen för att yttra högt.

Det har nu som sagt nästan gått två år sedan min mamma blev sjuk och hon har genomgått operation, cellgifter och allt psykiskt och fysiskt påfrestande som hör till. Mamma sa att det jobbigaste var att tappa håret, det är ju bland det viktigaste hos en kvinna, men jag vet också att hon kände sig väldigt ensam och rädd, värst var att veta att hon grät. Ni som inte känner min mamma ska veta att hon är en människa som gör allt för andra och sätter alltid andra och annat framför sig själv, en stålkvinna, som alltid finns där, tjugofyra-sju. Att något sånt här skulle hända min mamma var en katastrof och fortfarande så är det väldigt att tänka på vad hon gått igenom. Idag mår min mamma bra, trots att hon måste gå på återkontroller och inte blir helt friskförklarad förrän om tre år till. Cancer betyder inte död idag och forskare arbetar hela tiden på att få fram nya och bättre metoder i kampen mot den!

Igår var det Rosa bandet-galan och det verkar som det finns väldigt många underbara männsikor i Sverige, med tanke på att insamligen tickade på likt ett tidtagarur och stannade inte förrän den nått 50 miljoner kronor. Jag har köpt en T-shirt från Lindex, ur PInk collection, där 20% av vinsten går till bröstcancerforskningen. Det är en rosa yra i största allmänhet och man kan kan själv hjälpa till i kampen bara genom att köpa Kellogg´s cornflakes idag!