Åh, jag har världens orgie... av gamla smörlåtar! If I let you go med Westlife och Where are you now med Brittan, nostalgin är total. Jag kunde köpa ett album av en artist när jag var yngre, bara för att lyssna på en enda låt, repeat, repeat, repeat. Jag behövde liksom inte höra de andra låtarna, de kunde ju knappast vara lika bra som den jag lyssnat på fjortontusen gånger.

När jag tänker efter så är jag ganska mycket så fortfarande och då menar jag inte bara att jag inte lyssnar på något annat än det som spelas på MTV/Rix fm/Mix megapol, utan att jag är så med det mesta. Jag provar sällan nya glassorter, eller godis. Tänk om man skulle bli besviken liksom? Chokladglass och bara surisar. Jag har t.o.m köpt kläder som ser likadana ut, bara för att jag vet att jag kommer att vilja ha dem, nästintill, föralltid.

Samma sak är det med saker jag funderar på att köpa. Jag har bestämt mig för att köpa en laptop och jag har hittat en liten rosa underbar sak. Jag skulle ju förstås kunna titta på några andra, ifall jag hittar någon som verkar vara lite bättre, men nejdå, jag sitter hellre och tittar på samma dator som jag redan tittat på i flera veckor. Bäst för mig att jag köper den där jävla datorn snart, börjar tröttna på att titta på den!

När man tänker på såna här små ovanor man har, så undrar man ju självklart: är jag ensam om den, eller finns det fler som är lika superknäppa som jag?

Ofta tror man, eller jag iallafall, att man är den enda människan i världen som håller på med små avstickande fasoner. Efter att börjat läsa specialpedagogik så har jag t.o.m börjat fundera om det har någon koppling till mitt förflutna att jag "håller fast" vid saker och ting. Förhoppningsvis är det inte så, med det är väldigt lätt börja jämföra sig själv med de saker jag läser om. Jag ska definitivt inte köpa en läkarbok där det står om massa sjukdomar.