första gången jag rymde ut på natten var jag åtta år bara. jag tältade tillsammans med erika och therese, som är fem respektive sex år äldre än mig och vi skulle palla plommon hos deras granne, sen fick jag följa med när de mötte upp två killar. jag tyckte det var hur häftigt som helst och jag hade liksom nålar under hela mitt skinn.

jag har gjort otroligt många spännade och mer förbjudna saker i mitt liv sen dess, men jag antar att den första gången satt sina spår, för när jag följde JM hem tidigare ikväll, så gjorde just den känslan sig påmind. jag har aldrig varit med om att det kan kännas så mycket av att bara veta att man är nära någon, eller att en plats kan se så annorlunda ut, beroende på vem man ser på den med.

jag är inte heller något fan av julen, har i princip avskytt julafton sen jag var stor nog för att förstå vad den högtiden gör med människor som inte kan hantera sina svagheter och vad de människorna i sin tur gör mot de sina. men just nu ikväll så räckte det med att titta på de frostade träden hålla din hand och veta om att jag kommer få göra det ett tag nu.

att snön är väldigt fin nu och att jag lyssnar på värsta kärlekslåtarna gör säkert sitt också, men det har den ju alltid varit och det var längesen jag kände för att sätta på något annat än partymusik.