Jag sitter och försöker komma ihåg senast jag var helt ensam i min lägenhet på nyggan. Eller rättare sagt, när varken Malin eller Fancy var här en kväll senast. Jag tror inte att jag ljuger när jag säger att vi har umgåtts nonstop med max två dagars mellanrum under hela hösten och Nittio procent av december har de tillbringat på mina zigenarmadrasser.

Ikväll sitter Fancy på bussen till Sälen, Malin var inte riktigt levande efter gårddagen och jag känner mig, inte halv, utan som en tredjedel bara. Jag sovit större delen av det här dygnet, något jag inte gjort så mycket överhuvudtaget den senaste veckan och nu får jag väl sitta uppe resterande timmar och tycka synd om mig själv, haha.

Malin och jag lovade varann igår att vi skulle gå ut och gå en mil varje dag det här året. Idag räknas inte.

Jag har lovat en massa andra saker också. Bland annat ska jag tydligen ha en relativt gäll stämma och tydligen har den framkallat huvudvärk hos vissa, så jag har lovat Jimmy, min granne, att sänka den några decibel. Annars har jag lovat mig själv att vara supersnäll mot min mamma, hålla bättre ordning, både på mitt hem, min ekonomi och min telefon.

I Januari ska jag utnyttja tillfället att göra gansak roliga saker. Jag ska hälsa på min invalidkåmpis Hanna i Luddis. Hon bröt som sagt benet för några veckor sen och jag tänkte passa upp på henne när Tobbe åker iväg och jobbar. Arboga, Errkan, Tesso och hennes underbara kolikbebis William ska också besökas.

Jag ska fylla år också och jag har hotat med att inte få något annat än pengar (se nyårslöfte hålla bättre ordning på ekonomi) och inga onödiga småsaker. Även om det är, som min mamma sagt varje år man rivit upp fjorton småpaket innehållande strumpor och trosor från mellandagsrean, lagda i varsin kartong, roligt att få öppna, så är det kanske dags att bli mer praktisk. Gräva bland reatrosorna på Lindex kan jag göra själv. Men du är ändå världens bästa mamma! (Se nyårslöfte vara supersnäll mot min mamma)