Igår var vi ett gäng och spelade minigolf. Minigolf är väl typ som YATZI eller nåt, det är asroligt när det går bra, annars finns det typ inget värdelösare på hela jordklotet. De första fem banorna gick riktigt bra igår och jag kunde t.o.m. mena det när jag gratulerade mina motståndare till deras spikar. De första fem. Resterande tretton gick åt helvete och det hela slutade med att jag bara stod och varvade svordomar och extrema golfsvingar.

Att vara tävlingsmänniska tycker jag är bra, men det gäller väl ibland att inse skillnaden på allvar och lek, något jag har lite svårt för ibland. När vi kör fotbollsmatch mot grabbarna och pricken på brottarträningarna så är jag som galen, medan de andra mest skrattar. Idag på jobbet när jag fick något som måste ha liknat en ADHD-attack för att det gick dåligt på min patiens, blev jag nästan rädd för mig själv.

Jimmy kallar mig ofta berg-och dalbanan, för det är så snabbt mitt humör går från topp till botten och jag är alltid antingen eller! Nu är det snart dags att åka och träna. Med tanke på att det serverades LAXBULLAR I DILLSÅS till lunch på jobbet och jag levt på hårdmackor, så kan nog Jimmy vänta sig att det blir en ordentligt åktur med berg-och dal banan idag. Någonting säger mig också att när det väl dalar så kommer det att bli ordentligt...