Tre landskamper har jag hunnit med under mina 21 jordsnurr. Inte speciellt imponerande, men det här är inte heller något jag vill skryta med. Det otroliga och oherhört frustrerande med mina besök på Råsunda för att heja fram våra blågula hjältar är att det gått käpprätt åt helvete för dem när jag gjort det.

13 år sedan, jag var åtta år gammal och skröt vilt och brett i skolan att jag skulle åka till Stockholm och titta på svenska landslaget spela fotboll. Det enda jag kommer ihåg var att alla gamla gubbar stod upp så att jag inte såg något och att Sverige aldrig lyckades göra mål tillbaka mot det andra laget. Sen hörde jag plötsligt att det var straff som domaren blåste och Kennethh Andersson, min brors stora idol, stegade fram till straffpunkten. Målvakten räddar. 0-1 och på vägen nerför trapporna spyr en dyngrak supporter på Gustav.

Oktober 2007 och jag Skickade MMS på mig själv i hejarklacken till massa människor. Mamma och jag jublar och smattrar med våra uppblåsta applådrör när Sverige gör 1-0. Det blir ett mål till den matchen och det är det självklart Nordirland som står för. Inte 0-1 kanske, men brinner man för fotboll vill inte se en landskamp som slutar 1-1.

Gårdagen, Sveriges nationaldag. Behöver jag fortsätta? Nej, det har jag inte ens ork till. Är det jag som för otur med mig? Igår var Sverige totalt värdelösa och som jag sa till Fancy som jag var där med: Munktorps damer är det iallafall gratis att titta på. 900 :- för jordens plattmatch - NEJ TACK!

Nu ska jag bege mig till Karlbergsskolan och återuppta mitt valarbete. Jag hjälper till att samla in alla röster inför EU-valet och klockan nio ikväll ska vi räkna alla röster vi fått in.