klockan sex imorse gick jag upp. just då kändes det som att dagen aldrig skulle ta slut, men nu, efter 9,5 timmar arbetsdag, förstår jag knappt vart tiden tar vägen? allt har liksom bara svischat förbi och det enda som inte hängt med är mitt huvud! när man är mitt inne i allt: rastvakter, bildlektioner och lärare som man måste fylla in för till höger och vänster, så känner man inte av tröttheten. det är när man kommer hem och andas litegrann som den sätter in. ordentligt!


jag har fått strikta order om att ta det lugnt av min tränare och han kanske inte har helt fel. jag anser att det är bra att man håller igång, vilket jag absolut gör (träning sön-tis+tor) men det är lite läskigt när man känner att man inte kan ta ett break nångång och skippa träningen utan att känna viss skuld.


idag kom min mamma och överraskade mig på jobbet. hon hade köpt ett halsband åt mig i stockholm. det är en silverkedja med två sneakers som berlocker, men som mamma sa: man kan ju tänka att det är ett par fotbollsskor kanske? tackskaruhaaa!