Man ska aldrig ångra det man gjort. Det gör jag verkligen inte heller, men ibland ångrar jag verkligen att jag inte ens har saker att "inte" ångra, eftersom jag redan sett till att jag aldrig ska behöva ångra dem. Ni vet, man hoppar några ljusår i förväg och inser då att saker och ting förmodligen inte skulle funka då, så man bestämmer sig för att bespara sig problemen och göra sig kvitt dem på en gång. Det är handlingarna man får ångra. Det är de handlingarna jag ångrar. Icke-handlingarna.


Ilska, besvikelse, sorg är känslor man kan känna inför personer som står en nära eller inte alls så nära. Det är självklart ingen angenäm känsla, men fick jag välja mellan att vara besviken på någon annan än mig själv så är valet hur enkelt som helst. Jag har väl, som allla andra, blivit sårad någon gång, men tycker man om sig själv tillräckligt mycket, något som jag faktiskt gör, är det ganska lätt att vara förlåtande. Gör man däremot sig själv besviken, är det fan så mycket svårare att förlåta och gå vidare.


Jag menar, hur osjälvisk man än påstår sig att vara, så är det väl ändå en själv man ser till först och främst. Iallafall brukar jag kunna gå ur något inte alltför snyggt med huvudet högt, men på senaste tiden har jag gjort mig själv besviken ett antal gånger. Eftersom jag även umgås med mig själv 24/7-365/12 så har jag väldigt gott om tid att älta på mig själv och jag börjar tröttna lite om jag ska vara ärlig.


Jag ska från och med nu försöka göra lite saker, ta lite risker, som jag förmodligen inte kommer att ångra i framtiden. Jag är ganska säker på att det slår att ångra alla sakerna som jag bestämde mig för att inte göra.