det finns folk som har åsikter om hur vi tränar i kolsva if´s damlag. att vi är lite stenålders och löper sönder oss långt innan seriepremiär. ett klassiskt citat jag fått höra är väl fotboll spelar man inte i skogen. självklart ligger det något i det, men fakta kvarstår att vi spelat fyra träningsmatcher mot lag som inte bara ska anses vara bättre, utan även sedan länge kunnat träna ute på en ordentlig konstgräsplan. jag för min del tycker faktiskt om våra primitiva löprundor med tillhörande back- och intervall-löpningar.

men en gång i veckan, tisdagar, så ser man faktiskt fram emot att få lira lite tvåmål (dock inomhus, men vem klagar?!) och bara få ha lite kul. dessa träningar har förut bara pågått i en timme, halv åtta till halv nio och med uppvärmning samt teknikövningar har det varit otroligt tajt med tid att få lira. vi har nu de senaste träningarna fått utöka vår tid med ytterligare en halvtimme och att den skulle läggas på spel kändes givet. jag antar att man måste lära sig att vissa bara inte går att ta förgivet.

idag blev vi tilldelade västar redan i början av träningen och jag, som redan var på topp, skuttade nästan när jag insåg vilken dream-team det ofärgade laget skulle bli. tjugo över åtta var det dags för vad vi alla trodde var kvällens sista övning innan vi äntligen skulle få lira lite minimatcher. vad är det man brukar säga när man snubblar på mållinjen? så nära, men ändå så långt borta.

våra tränare lyckades inte riktigt få oss att förstå vad vi skulle göra med bollen och när det inte funkade första och andra gången fick vi istället gå ihop tre och tre för att i tur och ordning springa fullfart över hela malmahallen tills vår tränare tyckte att det räckte. efter det gjorde vi samma övning igen, två andra, sen fick vi ägna de återstående tio minuterna att jogga runt hallen och stretcha. värt?

imorgon jobbar jag stängning, efter det blir det kanske en redig powernap, så att jag orkar infinna mig på tunadalsparkeringen klockan 03. 30. där kliver fancy och jag på bussen till ULLARED!