i flera månader har jag tänkt: varför just jag? har inte jag haft nog nu? mitt huvud har virvlat av tankar som varit fyllda av skam, skuldkänslor, panik och slutligen nästan hopplöshet. jag går inte in närmare på ämnet, men för att slippa oroa någon i onödan så är det en otroligt personlig grej inte har med någon att göra.

hur som helst spelar det ingen som helst roll längre, eftersom jag inte behövt känna vare sig panik, ånger eller skuld den här tiden. jag är så otroligt lättad och just nu känner jag mig lättare i hjärtat än på väldigt, väldigt länge.


och du, vi tog den jobbiga biten i början. nu kan det vara sådär som det egentligen ska vara. jag kan vara som jag egentligen är, men inte kunnat vara längre än att jag trott att jag äntligen kunnat. utan dig hade jag inte orkat och jag älskar dig till månen och tillbaka ner igen.